Året var 62 639. Det trikkianska stjärnskeppet Talpeck Rabon 13-137-TR gled stadigt fram genom Andromeda galaxen med en avsikt att hitta tillbaks till hemplaneten Trikkia efter 27 minuter och ett flertal upptäcktsfärder kombinerat med ett studiebesök på den framgångsrika, kvantumtekniksinriktade planeten Greckullus-Ivi. Stjärnskeppet var en iögonfallande gul och mycket vass, subtilt skimrande galosch med den trikkianska flaggan målad på vardera sida och skrov (den trikkianska flaggan är dock gul av samma nyans som resten av skeppet som gör detta en onödig detalj enligt överste kaptenen Croshur). Skeppet var riktigt effektivt med tanke på att det bara förbränner 0,71^-103 picoliter olivolja per mil oberoende på hastighet. Dess tre enorma motorer kan också sammanlagt generera omkring googolplex^667 newtons i dragkraft.
Ombord på skeppet råd det total tystnad. Tystnaden var dock inte riktigt kuslig enligt Styllíja, han skulle nog ha kallat den för en avslappning inför det kommande. Det ända som lät var hans hårda och livlösa klampande fotsteg i den vita upplysta korridoren. Korridoren ledde honom till klassrum Y356 där han nu skulle genomgå ett stort test, ett test som kommer avgöra hans framtid. Detta var ändå inget stort eller nytt för Styllíja Fostlanne Ivellys, utan bara en genomsnittlig prosaisk fredag i hans alldagliga liv. Testet handlade om kvantumfysik som han studerade i ett fåtal år. Han kom fram till klassrummet och betraktade dörren med avsmak, han avskydde nämligen deras ljud; ett vagt vackert vinande ljud kombinerat med hundskall i lägre frekvens som bildar en harmonisk klang. Styllíja gick genom öppningen samtidigt som han mumlade en vitsig förolämpning åt dörren. Han steg in i klassrummet med mod och ståt för att visa att han inte var rädd för provet, även om han inte alls var förberedd, absolut inte ett dugg förberedd. Klassrummet såg ut som en halv amfiteater med bänkar, ultratunna genomskinliga datorskärmar, holografiska tangentbord och stolar på varje elevation. Längst ner i mitten stod lärarens kateder med en holografisk tavla bakom.
”Välkommen Styllíja, din dator är förberedd, det är bara att sätta sig och besvara frågorna. Lycka till med testet”, sade den finklädda androiden stående bakom katedern.
Styllíja nickade artigt åt androiden, gick upp till sin bänk och satte sig. Han hälsade hånfullt på sin bästa vän Brekl Talgótt Seirskett, eller som Styllíja kallar honom: Brunnen. Brunnen var en trevlig kille, tyckte Styllíja, han gav en stor insats i skolan och inlärning för att uppnå sitt största mål i livet. Styllíja gillade också hans mörkgröna hy, den var så... han somnade. Han föll med ansiktet rakt ner i bordet framför honom som om han vore stupfull men vaknade av smärtan omedelbart och såg sig omkring. Inga förvånade blickar, alla 5356 elever satt bestämt och skrev intensivt. Styllíja letade efter den första frågan på skärmen och insåg att tangentbordet registrerade några knapptryck efter att han somnade. ”Äëlling” stod det, han fnissade, föste bort sitt blonda änglahår från ansiktet och läste frågan; ”Hur lyder den första och viktigaste regeln inom kvantumkommunikation?”. Plötsligt for Brekl ner för trappan vid Styllíja och stapplade ut ur klassrummet medans hans mage avgjorde konstiga läten. Detta fångade Styllíja uppmärksamhet och nästan tvingade honom att följa efter. Han tittade på klockan och såg att han hade 392 trik-sekunder kvar för att avsluta provet, han hade alltså mycket tid och såg det som en uppmuntran och berättade för androiden att han skulle komma tillbaks inom kort och gick ut ur klassrummet samtidigt som han mumlade en vitsig förolämpning åt dörren på vägen ut.
Styllíja letade efter vin vän Brunnen ett tag, han travade bestämt fram och tillbaks i korridorsystemet tills han kom fram till herrtoaletten. Han hörde ett stön som följdes av ljudet av toaletten spolas som lät som en syntetisk jamande katt. Några sekunder efter det kom Brekl rusande ut, han sprang tillbaks till klassrummet för att avsluta provet. Styllíja blev allt mer nyfiken och steg in i båset där Brunnen dumpade sin digitaliserade avföring.
Väggarna på herrtoaletten glänste som var utfallet av en kombination mellan förstärkt titan och vit anno-sten. Styllíja dök ner med ansiktet ner i toaletten med sin mobil i handen. Han skannade toalettsitsen och hittade spår av en främmande livsform, en parasit. Han tog med sig datan till det lilla laboratoriet för elever att studera små livsformer på andra sidan av den vita glänsande korridoren. Styllíjas nyfikenhet nådde sin höjdpunkt när han matade in minneskortet från hans personliga mobil i analysatorn. Medans alla filer extraherades, importerades och analyserades i apparaten undrade Styllíja varför mobiltelefonen han klamrade fast i sitt skärp kallas för mobiltelefon. Det var varken en telefon eller mobil. Jo, den var mobil. Men det var inte en telefon. Definitivt inte.
Hans tankar avbröts av ett ping; hans data var analyserad och fick reda på att parasiten han nu döpte till ”Äëlling” var känslig för en viss aminosyra som befinner sig i trikkianska ägg och som en tillsats i hallonsylt. Han läste genom ögnade genom raden och text och fastnade på det sista som stod: ”Symptom: zombiefiering. Hälsorisk för reptiler: minimal. Hälsorisk för däggdjur: extrem, om ej förhindrad. Spridning: via jordgubbar, fasansfullt snabbt”. Brunnen var en hybrid, en kombination av reptil och människa, så han skulle nog inte uppleva något problem. Ombord på Talpeck Rabon 13-137-TR, dock, befann det sig 5 600 människor som, till skillnaden från Styllíja, åt trikkianska jordgubbar konstant. Det tog Styllíja en millisekund att reagera, men det var för sent. Korridoren utanför labbet kryllade av zombier, de löpte amok, fast på varandra. Han kunde känna lukten av förödelse. Styllíja föste bort alla döva, halvblinda pansarhyade, bleka zombier klädda i blå studentdräkter ifrån sig samtidigt som han sprang för sitt liv. Han upptäckte an tvättskrubb två fotbollsplaner därifrån, där korridoren svängde av till vänster åt matsalen och den artificiella botaniska trädgården. Styllíja upplevde nu en adrenalin chock, han sprang nästan tre gånger så snabbt som den snabbaste personen i världen, den trefaldiga Olympius-IKT-mästare Hughsane Koult. Han var instängd i tvättskrubben efter ett fåtal sekunder. Styllíja pustade ut och försökte komma på en lösning till denna epidemi, då slog tanken honom: ”Varför inte baka lite hallonrulltårta”. Styllíja kände sig som ett geni. Han plockade upp en påse av pulvriserad hallonrulltårta och tryckte in den i sin mobila gammavågsugn som fortfarande låg kvar i hans ficka efter matlagningslektionen. Ett subtilt ping lät och rulltårtan var klar. Han letade nu efter ett projektilgevär för att dränka zombierna i en perfekt blandning av amino-syror. Styllíja hittade en lasergevär bakom den mest optimala fickmoppen. Detta lasergevär var optimalt för att bekämpa ogräs i den artificiella botaniska trädgården. Geväret såg ut som ett slät, minimalistiskt, silvrigt, automatgevär med en kluven pipa och ett våffeljärnsliknande magasin. Av desperation tryckte Styllíja ner den nybakade hallonrulltårtan i en tom patron som han fäste i våffeljärnet. Nu gällde det bara att ta kål dessa zombier. Han sparkade upp dörren och stapplade ut ur tvättskrubben på grund av lasergevärets tyngd. han höll upp geväret, stötte armbågen mot sin höft, siktade mot den uppretade klungan av zombier, satte sitt högra pekfinger mot avtryckaren och avfyrade. Rekylen sköt honom bakåt. Styllíjas teori besannades framför ögonen på honom, lasern skapade ett gasmoln när den fick kontakt med en zombie. Gasmolnet var rikt på amino-syror som tog kål på äëllingarna. Studenterna återfick sin vanliga hudfärg och hostade ut de numera enorma maskliknande parasiterna. Det fungerade och Styllíja brast ut i glädje. Han upprepade processen i matsalen och den botaniska trädgården och gick vidare till nästa avdelning. Han gasade ner klunga efter klunga av f.d. zombier tills hans adrenalinhalt i blodet blev normal igen.
Nästa dag vaknade Styllíja till ljudet av en fanfar. Han reste sig raskt upp ur den svävande gummisängen och gned sina handflator mot ögonen, han befann sig i sitt rum och framför honom stod Brekl med en gammalmodig icke-digitaliserad trumpet. Styllíja tänkte fråga honom vad som hade hänt men hejdade sig och kramade honom istället samtidigt som han brast ut i tårar.
”Klä på dig din fåntratt” sade Brunnen hånfullt Styllíjas öra.
Det var dags för ceremonin där Styllíja skulle dubbas till hjälte. Han tryckte på sitt bälte och den blåa studentdräkten materialiserades på honom. Utanför, i vardagshallen nummer 63, väntade alla parasiternas offer, som nu var friska och redo för att tacka Styllíja och hans hjältedåd. Hallen var prydd med de trikkianska färgerna (olika nyanser av gul) och i mitten stod det en scen där en holografi av den kända manokanska discjockey stod med sin instrumentpanel framför honom. Talpeck Rabon 13-137-TR var redo för att festa.
