Jag visste att det skulle hända. Redan innan min farfars begravning hade jag någon konstig känsla som susade genom min kropp när jag stod utomhus och kollade på solnedgången. Det kändes som om jag andades in äventyr på något sätt, men också död. Jag tänkte inte på det först, men sen kom lappen. Lappen som stack ut ur farfars byxficka. Det var ett meddelande till mig, ett meddelande som jag aldrig skulle ha sett. På lappen stod det att mitt öde var att hitta ett legendariskt föremål som var skapat av våra förfäder och förstärkt av de forntida gudarna. Jag flinade lite och läste vidare; för att hitta detta gudliga pris måste du gå genom flera tester som du måste överleva. Nu började jag att skratta, läsa om lappen med en dum röst och skratta igen. Jag ändrade tillbaks till min allvarliga och ledsna min och lade tillbaks lappen i fickan.
Samma dag hade jag en konstig dröm. I drömmen såg jag ett starkt ljus stråla från en skog. Det blev starkare och starkare tills det började blända mig och till slut vaknade jag med ett ryck. Det där var riktigt konstigt. Min första instinkt var att kolla runt omkring mig. Jag kollade ut genom fönstret och såg ett ljus som kom från skogen på andra sidan vägen, jag som trodde att drömmar bara var konstiga slumpmässiga saker som inte hade något med verkliga livet att göra.
Så jag tog på mina kläder och gick ut för att ta reda på om det hade något med lappen att göra. Jag kände mig ganska knäpp men samtidigt väldigt nyfiken. Som tur var ingen vaken och inga bilar körde förbi. Ljuset blev starkare och starkare desto längre jag gick in i skogen, men till slut kom jag till ett ställe som såg ut som ett väldigt gammalt tempel av sten, mossa, stora pelare... alltså ett typiskt gammalt tempel. Det kändes väldigt konstigt att ingen hade sett detta innan, det var ju ett stort tempel mitt i allt!
Porten in i templet var stängd och det stod att bara den utvalda kan öppna dem. Jaha, tänkte jag, då kan jag lika gärna bara gå hem och lägga mig. Men då lyste ett märke upp i ett blått sken. Märket såg ut som två utvecklade örnvingar. Porten öppnades med ett stort muller, och inifrån kom ett gult skimrande ljus. Jag gick in och där var ett runt rum omringat av pelare och forntida ritningar och skrifter som hängde på väggen. Mitt i rummet satt ett svärd med ett guldsmyckat svärdsfäste och en glimmande grön smaragd på parerstången. Svärdet vilade i en rektangelformad sten prydd med keramik och inristade skrifter. Mitt huvud var fyllt av tankar som flög hit och dit och bildade ett moln av... konstigheter. Först tänkte jag att det är inte mitt jobb att ta ut svärdet ur stenen, det var den “utvaldes” jobb. Men jag kunde ju öppna porten, och det kunde bara den utvalde göra... jaha.
Jag drog upp svärdet ur stenen, svärdet började lysa svagt. Det kändes som om en tryckvåg for från svärdet genom min kropp. Jag skrek “Detta. är. skit-COOLT!” samtidigt som jag pekade svärdet uppåt. Jag hade ett hölster på ryggen som satt fast med hjälp av ett fint och prydligt bälte. Det var ett svärd hölster. Jag svingade mitt svärd lite hit och dit. Sen stack jag ner det i hölstret och gick ut ur det antika templet.
Utanför templet stod en flock av ninja-gnomer med små katanor och knölpåkar som var lika långa som deras kroppar. De stod där, med svärden och påkarna i händerna och ögonen fokuserade på mig. De var beredda. Jag lade mina händer på mitt svärd samtidigt som jag granskade gnomerna med mina gröna praktfulla ögon. Jag hann inte att ta svärdet ur hölstret innan en gnom hoppade på mig och daskade till mig med en knölpåk i huvudet. Jag tappade taget om svärdet och vinglade lite åt höger. Lyckligtvis var svärdet kvar i hölstret, jag tog upp det och gjorde ett snabbt hugg i knölpåkgnomens nacke. Han föll omkull på marken och var troligtvis död, nu var det bara 13 stycken kvar. En till gnom attackerade mig med sin katana och sitt glupska ansikte. Den sprang mot mig, hoppade och gjorde ett vertikalt slag ner mod marken, men jag hoppade åt sidan och gjorde ett hugg mot den ena ninja-gnomen som blockerade det, jag slog igen och igen.. och igen, men den blockerade allt. Min otåliga hjärna tänkte att det var onödigt att slåss eftersom jag inte hade tid med en sådan lek... så jag sprang vidare in i skogen samtidig som jag kollade bakom mig. De var inte efter mig längre. Jag kände lättnad, men ändå frustration de hela tiden kändes som om jag var förföljd.
Jag gick vidare genom den tjocka skogen fylld med ormar, jätte-skorpioner och andra vanligtvis farliga djur, men jag hade ju ett episkt svärd. Jag tvingade mig fram, även om skogen var full av skräck och vidriga odjur. Jag VILLE VERKLIGEN hitta det legendariska föremålet, även om jag innan trodde att det var ett skämt. Nu när jag tänkte på det lyste en hel det av mitt liv upp i ett svagt men säkert sken. Det hela förklarade varför min bästa vän Mattias försvann när jag var fyra år. Det ända som var kvar var en lapp där det stod “hitta honom”. Eftersom jag var bara fyra år kunde jag inte läsa. Jag var också för dum för att fatta att han var borta. Jag stod still en liten stund, djupt inne i mina tankar... tills en stor mäktig brun häst med en svart man och svans kom galopperande mot mig och stannade mitt framför näsan på mig. Hästen hade en lapp fastklistrad på sin rygg, det stod “till Alexander”. Jag började tänka på varför jag fick sådan hjälp på vägen och vem det var som gjorde detta. Men ändå, varför ska man klaga, tänkte jag. Så jag hoppade upp på hästen och den for iväg. Problemet var att jag aldrig hade ridit förr, jag hade ingen som helst aning hur man styrde ett mäktigt vilddjur. Men jag klarade mig ändå, hästen visste vägen.
Skogen var full av gröna träd och buskar, grön mossa och massor med rötter som var utdragna ur marken som hästen fick hoppa över.
Skogen blev tätare och tätare och till slut blev jag piskad av löv och små grenar i ansiktet eftersom det blev mörkare och mörkare och svårt att se. Hästen stannade plötsligt och mitt framför mig stod en man i en svart rock och röda ögon lysande från mörkret ur luvans skugga. Området där han stod var omringat av väldiga buskar och träd, marken han stod på var en cirkel gjord av sten. Jag hoppade av hästen och gick långsamt fram till mannen, jag var beredd på allt. Jag tittade mig omkring och märkte att hästen var borta, men det var inte något jag brydde mig om längre. Mannen började skratta lite hånfullt, han sa:
“Välkommen, Alexander... long time no see, eller hur? Jag ser att du har hittat svärdet, bra. Det enda du måste göra nu är att hitta föremålet.” sa han med en djup och lite kuslig röst, “Men innan det händer måste du komma förbi mig, jag vill inte hindra dig, jag vill bara testa dig. Besvara denna fråga: vill du fortsätta och riskera ditt liv för att hitta detta föremål men lämna svärdet, eller sluta nu och behålla ditt liv och ditt svärd?”... Frågan var tuff, ville jag ens gå vidare? Jag vill hitta föremålet, men jag vill också behålla mitt liv men också mitt svärd, eftersom det är ganska fint och mäktigt. Jag tänkte länge. Tankarna for omkring och jag kände ångest och utmattning. Men det var nog värt det, jag valde att skita i svärdet.
“Utmärkt,” sa han med en lite nöjd röst, “jag ser att du är en riktig äventyrare. Men detta är inte allt, innan jag öppnar en gång mellan dessa träd måste du klara av ett till test. Det är ett test som den utvalde måste klara av, annars är han eller hon inte duglig nog att vara den utvalde.”... Nu kände jag tiden gå, jag kände längtan och skräcken knycklas ihop till en enda klump av känslor och tankar. Men jag tog upp mitt svärd och med min allvarliga min kollade jag mannen samtidigt som jag svingade mitt svärd för att visa mitt mod. Mannen i rocken försvann i tomma intet. Cirkeln i marken sköts upp och for åt sidan, ut ur hålet i marken kravlade en svart halvt mekanisk jätteskorpion ut. Skorpionen hade klor av metall med stora bultar i som höll ihop konstruktionen. Den hade också en tank med fluorsvavelsyra på ryggen som var kopplad till taggen av guld längst ut på svansen. Skorpionen lyste på mig med sina blåa ögon och lufsade långsamt fram. Stenen for tillbaks till sin plats och täckte hålet, nu var slagfältet redo.
Skorpionen slog ihop sina klor och ett fasansfullt högt dunder hördes som var ett tecken på att den ville döda. Den rusade mot mig med sin tagg men jag hoppade åt sidan och sprang bakom skorpionen och kastade svärdet så det träffade behållaren av syran. Svärdet fastnade i behållaren och det bildades en spricka där syran långsamt porlade ut. Nu började skorpionen attackera mig med sina massiva klor. Den högg och högg men missade mig varenda gång, jag var för smart för det där odjuret. Till slut blev skorpionen riktigt förbannad och slutade leka med mig, den rusade mot mig med sina utsträckta klor. Jag började få panik och visste inte vad jag skulle göra. Jag kollade runt och såg ett perfekt träd bakom mig... det gav mig en plan. Sista sekunden innan skorpionen mosade mig med sina klor hoppade jag åt sidan och den for in i trädet. Den en mekaniska klon borrade sig in i trädet och skorpionen kämpade hårt för att få ut den. Det gav mig tid för att hoppa upp på skorpionens ryggen, ta ut svärdet ur tanken fylld med fluorsvavelsyra och sticka in den i skorpionens huvud. Skorpionen dog med ett bedövande skri och ruttnade tills det bara var damm kvar som sveps bort av den susande vinden.
Mannen i rocken kom tillbaks. Han gick in från skogen till mitten av slagfältet. Jag hörde hans under luvan igen.
“Bra jobbat, du använde din listiga hjärna den här gången, väldigt bra. Du har visat allt jag ville se. Jag kommer nu visa vägen till det du söker.
”Plötsligt flyttade sig alla träd och buskar åt sidan och bildade en bred gång till ännu ett tempel.
“Gå nu, modiga människa!” sa han med glädje och försvann.
Jag skrek av glädje samtidigt som jag betraktade det ståtliga templet av guld. Templet såg ut som en pyramid med en enormt stor port, silver prydd med blåa diamanter och röda rubiner formade som halvmånar. Jag såg mig omkring, till och med träden såg ståtliga ut! På marken framför porten såg jag samma märke som var på porten till det förra templet. I mitten av märket var det ett hål som passade perfekt för ett svärd. Jag tog ut mitt underbara svärd ur hölstret och stack ner det i hålet med stil... märket i marken lyste upp i ett blått sken och porten öppnades med ett bedövande muller.
Mitt uppdrag var att hitta och dricka en dryck tillverkad av mina förfäder och välsignat av de forntida gudarna. Denna dryck skulle förstärka min kropp och min själ som ledde till odödlighet som jag fick veta när jag kikade på vissa målningar i det förra templet. Detta templet såg mycket större ut inifrån, men också mycket vackrare. Det var fullt med färgfulla målningar upphängda på väggarna som skulle föreställa förfädernas historia och sagan om den utvalde. Golvet var gjort av olika sorters diamant som var uppdelade i olika mönster som romber och trianglar. Från porten ledde det en smal stig av genomskinligt kvarts - med lava under - till mitten av rummet, där fanns det en trappa upp till ett upphöjt golv av fin sten omringat av stora mäktiga vita pelare med inristade skrifter på. Jag kollade mig runt omkring och gapade av häpnad, detta stället var säkert värt oerhört mycket. Jag började gå långsamt på stigen och upp för trappan, samtidigt som jag dreglade. På det upphöjda golvet stod det ett prydligt altare av skinande guld smyckat med diamanter, smaragder med en uppochner vänd hink mitt på det? Jag tog upp hinken och där stod ett glas öl.
“Är det ett dåligt skämt” tänkte jag, eller så är kanske förfädernas odödlighets dryck ett glas... öl?
Så jag tog upp det långsamt och tittade underligt på glaset med mina smaragdgröna ögon och tog till sist en stor klunk. Ingenting hände... förutom att jag hörde konstiga röster i huvudet som sa “ALEX! Vakna för i HELVETE!!!”.
Äntligen...
Jag vaknade i en soffa efter en lång fest, vid mig satt Mattias som nästan höll på att örfila mig. Baksmällan slog in, men i alla fall var allting över... jag behövde inte slåss mer...
SLUT
